Jag älskade dig utav varje cell i min kropp, skänkte dig mina hjärtslag och ägnade mina tankar åt inget annat än dig. Du sa tills döden skiljer oss åt men så vitt jag vet lever du än idag, men inte med mig.

Räven stryker sig mot husknuten och visar ödmjukhet mot den med störst höbalar att rulla runt bland. Fummla bland kuddar och fippla med flinka fingrar roar den med listigt sinne, men ack den med krossat hjärta.

Jag är mannen med blödarsjuka som slår som sig hårt som satan på handen med hammaren och tappar greppet då blodets framfart tar över. Känslan går att målas upp på hornhinnan bakom stängda ögon med bildbeskrivningar som ett blindt barn i en rostig bil utan brommsar, den åker ner längs grusvägen med träden tätt på vid varje sida som leder till en kant, som leder till ett hav. Vägen är varken brandt eller kort men ändå så glider livet ur händerna på henne och slutar på botten utav sand. Och gud ja, han betraktar endast utan att ingripa, han mumlar något om livets gång men jag lyssnade aldrig ordentligt.

Rått, grovt och skoningslöst, och nu ställer jag mig frågan, blir toppen högre om dalen snuddar vid jordens innersta kärna? Hoppet är det sista som överger människan och mitt försvann i den stunden det gick upp för mig att ju högre förväntingar du har, ju större blir din besvikelse.

Rutten, kall och avtrubbad är komplimanger för mitt sinne då det är utom räddning. Så nu jag vill rädda dig mitt barn, fastän jag ej vet från vad. Du skrattar som inga faror fanns, du svävar fram som om du aldrig behövt en andra chans.