Han brukar släpa fötterna längs med asfalten och sparka lite lätt med dyra sneakers på små sten. Sen kväll, mitt i natten eller en tidig morgon men aldrig ensam utan alltid skuggan tätt intill. Regn, dimma, snö eller soluppgång men jag undrar allitd vart hans tankar är? Stegens takt talar om ett par tyngda axlar men jag tror han är en ängel för tre våningar upp från sovrumsfönstret lyser det om honom. Pojke, nästan man men hans kropp åldras dag för dag, vart ska det stanna, när ska det sluta?

Varje natt betraktar jag honom från avstånd. Vad tänker han på och vad är hans mörkaste hemligthet? Vem är den han håller kär och vad förde honom just hit?  Att inte veta kittlar mitt nyfikna sinne och mina tankar rusar iväg till ett land utav fantasier.

Huvudet höjs, blickarna möts och gatlyktan speglas i hans blanka ögon. Min blåa iris möter hans, den talar till honom.

Mystiska nattvandrare, kom in i lägenheten min och låt mig värma dig. Inga namn, inget prat bara ditt huvud vilandes i mitt knä. Låt mig smeka ditt hår tills du somnar, jag lovar dig, allt kommer att bli bra.